<

Generaliserat ångestsyndrom

I mitt flöde på facebook dök ett inlägg upp av min nästkusin. Jag läste det och kände så väl igen mig i det hon skrev. Sen kom ett del två och jag kände igen mig en del i det med fast i andra saker för min del. Då bestämde jag mig för googla på GAD (engelskans Generalized Anxiety Disorder).
 
När jag läste detta så insåg jag att mycket av detta är jag. Och har varit sedan jag börja må dåligt i gymnasiet. Det börja under sista året på gymnasiet. Vad som utlöste det vet jag inte. Och det får jag nog aldrig svar på och det spelar ingen roll. Men att idag hitta något som stämmer in bra på mig gör att livet kan bli mycket lättare i fortsättningen.
 
Jag fick en ätstörning när jag pluggade på lärarhögskolan i stockholm, i samband med studierna där och att jag ställde höga krav på mig själv och inte visste vad som förväntades av mig. Jag har sedan dess haft ångest till och från. Haft svårt och tro på mig själv, varit orolig, nervös, haft svårt och koncentrera mig, varit deprimerad i omgångar, haft svårt för sova, använt sex för känna att jag duger men för sen istället må dåligt för jag gjort saker mot mig själv som jag egentligen inte velat för döva någon sorts smärta inom mig och då dövat den smärtan med vin.
 
När mor gick bort så fråga läkaren mig varför jag inte kunde hantera min ångest längre själv. Och då var det för mor ofta hjälpte och stötta mig i det. När jag äntligen fick hälp med min ätstörning så var det genom KBT. Och jag läser att det är en del av behandlingen för GAD.
 
Jag har länge känt att jag ofta faller tillbaka i depressioner och känt att jag behöver hjälp med det och att medicin kanske alltid kommer behöva vara ett alternativ i kombination med terapi. Jag kommer boka in en tid hos min läkare och be om att få en utredning av mig själv.
 
Att öppet skriva detta är inte svårt. Men det är första gången jag gör det. Att berätta vad jag gjort mot mig själv. Jag tror om jag öppet erkänner det för mig själv, så kommer jag må bättre, för att jag till slut kommer förlåta mig själv för allt dumt jag gjort mot mig själv.
 
 
 
 

Tryck gärna på hjärtat om ni gillar inlägget!

11 september 2001

 
Ja detta är en dag som jag tror ingen glömmer. Jag kommer fortfarande ihåg exakt vad jag gjorde denna dagen. Jag pluggade på folkhögskolan i Eslöv och de som läste till fritidledare år två hade fixat en dag i parken med roliga aktiviteter för hela skolan så vi skulle läsa känna varandra. När det var slut vid 15, var vi några som satte oss uppe i datasalan. Kollade lunarstorm, haha! Rätt som det är säger en av killarna att ett flygplan flugit in i World Trade Center. Vi trodde inte på honom. Men när vi såg bilderna insåg vi det var så.
 
Jag vet att jag blev orolig och nervös och att det skapade obehagskänslor hos mig. På kvällen hade vi fotbollsmöte och vi prata en del om det och många trodde att nu kanske tredje världskriget skulle börja. Dagen efter satt hela vår klass i tvrummet på internatet och titta på tv, varken vi eller läraren kände för ha drama denna dag. Rätt som det är blir det svart i rutan och ett sus går genom lokalen. Alla tänkte vi flög det in något här nu? Men det vara bara någon kabel. Såg man ett lågt flygande flygplan blev jag lite nervös och tänkte skall de störta in i något här nu?
 
Sedan dess har terron ökat och det sker många attacker. Jag minns inte ens vad jag gjorde den 7april 2017 när det skedde i Stockholm. Vad är det som gör att just den 11september 2001 naglat sig fast och inte övriga terrorbrott?  Minns du vad du gjorde den dagen? Och minns du vad du gjorde den 7 april? Eller något annat terrorattentat?

Tryck gärna på hjärtat om ni gillar inlägget!

I only miss you when i breathing

Det är ganska naturligt att människor jag känner frågar mig hur jag mår. Speciellt de jag inte träffar så ofta.
 
Och jag känner det är svårt och svara på den frågan. För hur mår jag egentligen?
 
Skall jag vara ärlig vet jag inte hur jag mår till 100%
 
En del av mig mår bra, en del av mig består av kaos, en del av mig består av sorg., en del består av ilska och besvikelse,en del av mig vill inte tro det är sant och en del av mig är lycklig.  Ja ni förstår.  Men jag kan inte dra mitt mående i antal %. Och jag gissar det är så livet kommer vara. Tids nog lägger väl sig de värsta känslorna. Men saknaden kommer alltid vara där. Jag brukar fokusera på svara hur jag mår just nu. Det är allt jag kan ge.
 
Just nu känns det som jag aldrig kommer må 100% bra igen. Varken med eller utan medicin i kroppen!
 
 
"I only miss you when I'm breathing
I only need you when my heart is beating"
 
 

Tryck gärna på hjärtat om ni gillar inlägget!